Rapport från en klassresa till Vilnius - Dag 3

Söndagen den 8/10

Frukost redan klockan 07 för min del. I matsalen var jag enda västerlänning bland ett antal turistande asiater, som också hängde på låset när frukostmatsalen öppnade. Det blev ännu en lätt frukost eftersom magen inte var helt återställd.

Därefter stack jag ut i duggregnet för att hitta hållplatsen till den buss som skulle föra oss till dagens utflyktsmål, nämligen staden Trakai med sin berömda slottsanläggning. Denna är belägen på en ö i sjön Galvé, dit man kan ta sig till fots via ett par träbroar.

Det var rätt kyligt ute. Dessutom hade jag förlagt min keps någonstans redan första dagen. Bruno, som av någon anledning var utrustad med luva, keps och solhatt, var vänlig och lånade mig en huvudbonad, vilket var välbehövligt i den kalla vinden.

På tal om Bruno. Han passade på att ta sig en power nap i foajén innan vi gav oss av.

Power nap

Bussen skulle avgå kl. 9.30, men när vi klivit ombord avgick den fyllda minibussen tio minuter före utsatt tid. Från busshållplatsen i Trakai hade vi två kilometers promenad i byig vind och med ett ihållande regn.

Busshållplatsen

Lasse såg sig tvungen att inhandla ett paraply på vägen. Efter halva sträckan hittade vi lyckligtvis ett vattenhål, där vi kunde avnjuta ”go’-kaffe” och något gott att äta därtill.

Ove på kaféet

Eftersom vi avtalat om en guide först kl. 12.15, hade vi gott om tid. Tyvärr kunde vi inte tidigarelägga guidningen, så den tänkta sightseeingturen genom den populära turistorten ersattes av en lunch i en mysig liten restaurang, där den öppna spisen värmde de våta gästerna. Svampsoppa, pirog och öl kom snabbt på borden. Vi dröjde oss kvar i värmen så länge vi kunde, utan att riskera att bli utkörda.

Tre hungriga musketörer i väntan på mat

Väl ute i blåsten och regnet gav mitt paraply upp för gott. Det hade vänt sig ut-och-in vid flera tillfällen och till sist vägrade det att låta sig fällas upp.

Paraplyet som gav upp

Jag ville hedra paraplyet på något sätt efter lång och trogen tjänst. När jag plötsligt fick se ett annat paraply, nedstucket i marken intill en av sjöns många sightseeing-båtar, placerade jag därför mitt alldeles intill. Men det visade sig inte vara någon kyrkogård för uttjänta paraplyer, så båtägaren hade avlägsnat mitt, när vi passerade platsen i samband med hemfärden.

Några bilder på slottet.

Att jag missat var vi skulle möta guiden blev plötsligt uppenbart, när jag läste igenom min överenskommelse med turistbyrån lite noggrannare. Den tjänstvillige Bruno erbjöd sig att störta iväg över träbroarna för att hämta guiden.

Vad hon hette minns jag inte, men hon var lätt rödhårig. Mina tankar gick direkt till vår lilla guide i Prag 1997. Hennes röda hårfärg har alltid varit ett kärt samtalsämne när guider kommit på tal under tidigare resor med klassen. Som framgår av bilden var det inte den ”rätta morotsfärgade nyansen” den här gången.

Vår guide på slottet

Rundturen på slottet varade en knapp timme, men med guidens höga tempo, hann vi med det mesta även om hennes entusiastiska tal ibland var lite svårt att uppfatta.

Några bilder från slottets inre.

Riddare Allan på väg upp i tornet

Vapensamling

Rustning

Troner, som vi inte fick provsitta

Storfursten Vytautas 1392-1430

Storfursten Kęstutis 1381-1382

Efter slottsbesöket skedde återtåget i hällande regn men nu utan paraply för min del. Även denna gång stannade vi till på vårt nyfunna stam-fik. Under hemfärden med bussen såg vi inte mycket av omgivningen eftersom regn och imma gjorde rutorna ogenomskinliga.

Väl hemkomna inleddes operation torkning av skor och strumpor. Därefter var det samling hos Bosse. Jag har glömt att nämna det tidigare, men Bosse hade hyrt en mindre lägenhet i närheten av hotell Conti eftersom detta varit ”fullbokat”, åtminstone enligt de automatiserade bokningssystemen. Bosse bjöd på dryck och tilltugg och Boje höll en presentation där han dels redogjorde för branden, som ödelade Ihrebadens restaurang i somras, och för sina planer på återuppbyggnaden. Det ska bli spännande att följa hans nya projekt. Utan undantag längtar vi alla efter att åter få hälsa på någon gång under nästa år om det blir möjligt.

Kl. 19 avtågade vi mot Lokys restaurang där vi bokat bord och förbeställt deras specialitet, viltmeny. Vi anvisades bord i ett rum flera våningar ner i källaren. Smalare och brantare trappa är svårt att tänka sig. Det gällde att passa huvudet. Denna lokal var absolut inget för personer med klaustrofobi. Det var knappt att man vågade äta upp all mat med tanke på att man skulle kunna ta sig uppför trappan efteråt. Ove höll ett kort tal till ”absent friends” och Richard tackade reseledningen.

Mätta och trötta efter en ansträngande dag tågade vi till sist hem till hotellet. Dagens sista promenad i hällande regn.