Måndagen den 9/10
Gemensam frukost och lite avskedsfraser. Boje skulle resa
med ett tidigare plan för att hinna hem till Gotland i tid för ett möte. Allan,
Bruno, Ove, Staffan och Bosse hade gemensamt flyg mitt på dagen medan Richard,
Björn och jag hade senare avgångstid och skulle hinna med ytterligare
upptäcktsfärd innan hemresan.
Vi tre drog iväg och kunde glädjas åt att det var uppehåll i regnandet. En frisk höstmorgon med dimma var idealisk för vår del.
Först stannade vi till vid Bunte Gans. Där gick jag in för
att fråga om min förlorade keps möjligen blivit kvarglömd där den första
kvällen. Det fanns en del gäster i lokalen, men ingen personal syntes. Jag
styrde därför direkt mina steg mot den plats där vi suttit första kvällen. På
hatthyllan låg min kära keps. Jag klev in mellan de intilliggande borden,
hämtade ned mössan, satte den på huvudet och tågade ut ur restaurangen utan ett
ord. Om gästerna över huvud taget hann se vad som skedde, måste de ha blivit något
konfunderade.
Vi gjorde sedan en uppstigning på Krokiga berget, stadens
högsta kulle.
Totala antalet trappsteg var 291!!!
På toppen väntade oss en fantastisk
utsikt...
... samt monumentet Tre kors, som består av vitmålad betong.
Strax nedanför
låg tre äldre kors, som utgjorde resterna efter ryssarnas försök att utplåna ett
tidigare minnesmärke under ockupationen.
Just som vi nått toppen ringde Boje och meddelade att hans
flyg inte hade kunnat lyfta p.g.a. av dimma. Han befarade också att det skulle
bli en del förseningar under dagen.
Med de höstfärgade träden i stadens parker var utsikten
enastående. Nerfärden var betydligt mindre ansträngande. Det blev en
välbehövlig vila, för när vi passerat floden Vilnia på nytt, var det dags för
nästa klättring upp till det övre tornet (Gedeminas torn), som utgör en del av
en gammal försvarsanläggning. Här hade trapporna ersatts av en brant
kullerstensväg upp till tornet.
Kullerstenar
Väl uppe på toppen hade vi åter en imponerande utsikt.
Pågående uppbyggnadsarbete och i bakgrunden de tre korsen
Vi löste entré och passade även på att klättra uppför
tornets vindlande spiraltrappor (totalt 80 steg) till toppen, där den litauiska
flaggan vajade.
Gedeminas torn
På vägen upp till tornet hade vi lagt märke till att det
fanns någon form av hiss eller linbana på andra sidan av kullen. Vi tyckte att vi fått
nog av kullerstenar och trappor och längtade efter att få åka ned, men ett hinder
blockerade entrén till hissen. Samtidigt med oss kom fyra män. De förklarade
att hissen var avstängd. I nästa ögonblick gick de själva runt hindret och åkte
ned. Om det bara var ett utslag av litauisk serviceanda eller om det fanns
någon annan orsak till deras beteende får vi väl aldrig veta.
Dagens träningsresultat enligt min puls- och avståndsmätande klocka: 16940 steg, 12,6 km och uppförsklättring motsvarande 49 våningar.
Efter förmiddagens strapatser var det dags att planera för
hemfärden. På återvägen gjorde vi ett kortare uppehåll för kaffe och kaka. Väl
tillbaka på hotellet bestämde vi oss för att göra ett sista besök på Šnekutis.
Därefter hämtade vi ut
vårt bagage, beställde en taxi och for ut till flygplasten.
Hemresan gick via Riga
där det blev ett kortare uppehåll. Till vår stora förvåning träffade vi Ove,
Allan och Bruno vid gaten. De hade blivit akterseglade i samband med
flygplansbytet i Riga, medan Staffan och Bosse, som suttit närmare utgången i
planet från Vilnius, hade hunnit gå ombord på nästa plan som plötsligt bara avgick.
Ännu ett exempel på baltisk serviceanda? Kompensationen på 3,50 € räckte inte
ens till en öl.
Det bästa för min del var
att jag fick tillfälle att återlämna mössan jag lånat av Bruno.
Solsken över Riga
Som en lätt
travestering av en känd turistfilm skulle man kunna sammanfatta våra dagar i
Litauen med orden:
”Vi hade i alla fall inte tur med vädret.”
Rapporten är sammanställd av Rolf Södergren. För fotografierna svarar både Rolf och Bruno Jandér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar