Rapport från en klassresa till Vilnius - Dag 4

Måndagen den 9/10

Gemensam frukost och lite avskedsfraser. Boje skulle resa med ett tidigare plan för att hinna hem till Gotland i tid för ett möte. Allan, Bruno, Ove, Staffan och Bosse hade gemensamt flyg mitt på dagen medan Richard, Björn och jag hade senare avgångstid och skulle hinna med ytterligare upptäcktsfärd innan hemresan.

Vi tre drog iväg och kunde glädjas åt att det var uppehåll i regnandet. En frisk höstmorgon med dimma var idealisk för vår del.

Först stannade vi till vid Bunte Gans. Där gick jag in för att fråga om min förlorade keps möjligen blivit kvarglömd där den första kvällen. Det fanns en del gäster i lokalen, men ingen personal syntes. Jag styrde därför direkt mina steg mot den plats där vi suttit första kvällen. På hatthyllan låg min kära keps. Jag klev in mellan de intilliggande borden, hämtade ned mössan, satte den på huvudet och tågade ut ur restaurangen utan ett ord. Om gästerna över huvud taget hann se vad som skedde, måste de ha blivit något konfunderade.

Vi gjorde sedan en uppstigning på Krokiga berget, stadens högsta kulle.

Totala antalet trappsteg var 291!!!

 På toppen väntade oss en fantastisk utsikt... 

... samt monumentet Tre kors, som består av vitmålad betong.

Strax nedanför låg tre äldre kors, som utgjorde resterna efter ryssarnas försök att utplåna ett tidigare minnesmärke under ockupationen.

Just som vi nått toppen ringde Boje och meddelade att hans flyg inte hade kunnat lyfta p.g.a. av dimma. Han befarade också att det skulle bli en del förseningar under dagen.

Med de höstfärgade träden i stadens parker var utsikten enastående. Nerfärden var betydligt mindre ansträngande. Det blev en välbehövlig vila, för när vi passerat floden Vilnia på nytt, var det dags för nästa klättring upp till det övre tornet (Gedeminas torn), som utgör en del av en gammal försvarsanläggning. Här hade trapporna ersatts av en brant kullerstensväg upp till tornet.

Kullerstenar

Väl uppe på toppen hade vi åter en imponerande utsikt.

Pågående uppbyggnadsarbete och i bakgrunden de tre korsen

Vi löste entré och passade även på att klättra uppför tornets vindlande spiraltrappor (totalt 80 steg) till toppen, där den litauiska flaggan vajade.

Gedeminas torn

På vägen upp till tornet hade vi lagt märke till att det fanns någon form av hiss eller linbana på andra sidan av kullen. Vi tyckte att vi fått nog av kullerstenar och trappor och längtade efter att få åka ned, men ett hinder blockerade entrén till hissen. Samtidigt med oss kom fyra män. De förklarade att hissen var avstängd. I nästa ögonblick gick de själva runt hindret och åkte ned. Om det bara var ett utslag av litauisk serviceanda eller om det fanns någon annan orsak till deras beteende får vi väl aldrig veta.

Dagens träningsresultat enligt min puls- och avståndsmätande klocka: 16940 steg, 12,6 km och uppförsklättring motsvarande 49 våningar.

Efter förmiddagens strapatser var det dags att planera för hemfärden. På återvägen gjorde vi ett kortare uppehåll för kaffe och kaka. Väl tillbaka på hotellet bestämde vi oss för att göra ett sista besök på Šnekutis.

Därefter hämtade vi ut vårt bagage, beställde en taxi och for ut till flygplasten.

Hemresan gick via Riga där det blev ett kortare uppehåll. Till vår stora förvåning träffade vi Ove, Allan och Bruno vid gaten. De hade blivit akterseglade i samband med flygplansbytet i Riga, medan Staffan och Bosse, som suttit närmare utgången i planet från Vilnius, hade hunnit gå ombord på nästa plan som plötsligt bara avgick. Ännu ett exempel på baltisk serviceanda? Kompensationen på 3,50 € räckte inte ens till en öl.

Det bästa för min del var att jag fick tillfälle att återlämna mössan jag lånat av Bruno.

Solsken över Riga

Som en lätt travestering av en känd turistfilm skulle man kunna sammanfatta våra dagar i Litauen med orden: 

”Vi hade i alla fall inte tur med vädret.”

Rapporten är sammanställd av Rolf Södergren. För fotografierna svarar både Rolf och Bruno Jandér

Rapport från en klassresa till Vilnius - Dag 3

Söndagen den 8/10

Frukost redan klockan 07 för min del. I matsalen var jag enda västerlänning bland ett antal turistande asiater, som också hängde på låset när frukostmatsalen öppnade. Det blev ännu en lätt frukost eftersom magen inte var helt återställd.

Därefter stack jag ut i duggregnet för att hitta hållplatsen till den buss som skulle föra oss till dagens utflyktsmål, nämligen staden Trakai med sin berömda slottsanläggning. Denna är belägen på en ö i sjön Galvé, dit man kan ta sig till fots via ett par träbroar.

Det var rätt kyligt ute. Dessutom hade jag förlagt min keps någonstans redan första dagen. Bruno, som av någon anledning var utrustad med luva, keps och solhatt, var vänlig och lånade mig en huvudbonad, vilket var välbehövligt i den kalla vinden.

På tal om Bruno. Han passade på att ta sig en power nap i foajén innan vi gav oss av.

Power nap

Bussen skulle avgå kl. 9.30, men när vi klivit ombord avgick den fyllda minibussen tio minuter före utsatt tid. Från busshållplatsen i Trakai hade vi två kilometers promenad i byig vind och med ett ihållande regn.

Busshållplatsen

Lasse såg sig tvungen att inhandla ett paraply på vägen. Efter halva sträckan hittade vi lyckligtvis ett vattenhål, där vi kunde avnjuta ”go’-kaffe” och något gott att äta därtill.

Ove på kaféet

Eftersom vi avtalat om en guide först kl. 12.15, hade vi gott om tid. Tyvärr kunde vi inte tidigarelägga guidningen, så den tänkta sightseeingturen genom den populära turistorten ersattes av en lunch i en mysig liten restaurang, där den öppna spisen värmde de våta gästerna. Svampsoppa, pirog och öl kom snabbt på borden. Vi dröjde oss kvar i värmen så länge vi kunde, utan att riskera att bli utkörda.

Tre hungriga musketörer i väntan på mat

Väl ute i blåsten och regnet gav mitt paraply upp för gott. Det hade vänt sig ut-och-in vid flera tillfällen och till sist vägrade det att låta sig fällas upp.

Paraplyet som gav upp

Jag ville hedra paraplyet på något sätt efter lång och trogen tjänst. När jag plötsligt fick se ett annat paraply, nedstucket i marken intill en av sjöns många sightseeing-båtar, placerade jag därför mitt alldeles intill. Men det visade sig inte vara någon kyrkogård för uttjänta paraplyer, så båtägaren hade avlägsnat mitt, när vi passerade platsen i samband med hemfärden.

Några bilder på slottet.

Att jag missat var vi skulle möta guiden blev plötsligt uppenbart, när jag läste igenom min överenskommelse med turistbyrån lite noggrannare. Den tjänstvillige Bruno erbjöd sig att störta iväg över träbroarna för att hämta guiden.

Vad hon hette minns jag inte, men hon var lätt rödhårig. Mina tankar gick direkt till vår lilla guide i Prag 1997. Hennes röda hårfärg har alltid varit ett kärt samtalsämne när guider kommit på tal under tidigare resor med klassen. Som framgår av bilden var det inte den ”rätta morotsfärgade nyansen” den här gången.

Vår guide på slottet

Rundturen på slottet varade en knapp timme, men med guidens höga tempo, hann vi med det mesta även om hennes entusiastiska tal ibland var lite svårt att uppfatta.

Några bilder från slottets inre.

Riddare Allan på väg upp i tornet

Vapensamling

Rustning

Troner, som vi inte fick provsitta

Storfursten Vytautas 1392-1430

Storfursten Kęstutis 1381-1382

Efter slottsbesöket skedde återtåget i hällande regn men nu utan paraply för min del. Även denna gång stannade vi till på vårt nyfunna stam-fik. Under hemfärden med bussen såg vi inte mycket av omgivningen eftersom regn och imma gjorde rutorna ogenomskinliga.

Väl hemkomna inleddes operation torkning av skor och strumpor. Därefter var det samling hos Bosse. Jag har glömt att nämna det tidigare, men Bosse hade hyrt en mindre lägenhet i närheten av hotell Conti eftersom detta varit ”fullbokat”, åtminstone enligt de automatiserade bokningssystemen. Bosse bjöd på dryck och tilltugg och Boje höll en presentation där han dels redogjorde för branden, som ödelade Ihrebadens restaurang i somras, och för sina planer på återuppbyggnaden. Det ska bli spännande att följa hans nya projekt. Utan undantag längtar vi alla efter att åter få hälsa på någon gång under nästa år om det blir möjligt.

Kl. 19 avtågade vi mot Lokys restaurang där vi bokat bord och förbeställt deras specialitet, viltmeny. Vi anvisades bord i ett rum flera våningar ner i källaren. Smalare och brantare trappa är svårt att tänka sig. Det gällde att passa huvudet. Denna lokal var absolut inget för personer med klaustrofobi. Det var knappt att man vågade äta upp all mat med tanke på att man skulle kunna ta sig uppför trappan efteråt. Ove höll ett kort tal till ”absent friends” och Richard tackade reseledningen.

Mätta och trötta efter en ansträngande dag tågade vi till sist hem till hotellet. Dagens sista promenad i hällande regn.

Rapport från en klassresa till Vilnius - Dag 2

Lördagen den 7/10

När jag vaknade tidigt på morgonen var magen i olag. Jag åt därför en spartansk frukost med grönt te, ostsmörgås och lite äggstanning. Sen tog jag en tidig morgonpromenad för att rekognosera lite och bekanta mig med omgivningarna. Magen var orolig. Jag gick därför in på ett apotek. Personalens engelska kunskaper var lika med noll på en tiogradig skala. Jag pekade på magen och uttalade ordet diarré, som jag hoppades skulle vara internationellt gångbart. Expediten plockade fram två preparat. Ett i tablettform och ett pulver, som skull lösas i vatten. Jag tänkte välja en av medicinerna, men expediten propsade, så jag föll till föga och inhandlade bägge medicinerna. Bi-packsedlarna var på litauiska och jag begrep inget. Jag följde dock expeditens rekommendation: 1 X 2 av den ena och 1 X 3 av den andra. 

Kamrat Boje hade det motsatta problemet, men han fann en betydligt enklare lösning. En påse katrinplommon inhandlade i saluhallen och magen återgick till sitt normaltillstånd.

Boje med sina katrinplommon

Min mage lugnade sig också något och när vår inhyrda guide Lina anlände till hotellet klockan 10, kände jag mig tillräckligt bra för att kunna följa med. 

Vi fick en trevlig tur genom den gamla staden. I området intill hotellet fanns en festlig äggskulptur.

Äggskulptur

Vi gjorde ett besök i den stora saluhallen där man kunde köpa det mesta.

Boje och Bosse beundrar utbudet

I området finns dessutom fen hel del festlig graffitti, där man bland annat drev med Putin och Trump. 

Vi betraktade också på ett par välgjorda väggmålningar. 

Den ena var utförd av samma två brasilianska bröder, som smyckat fasaden på Fiskargtan 9 vid Mosebacke Torg i Stockholm. 

Längs den utvalda vägen hann vi se flera intressanta byggnader.

Gryningsporten med sitt kapell

St. Annas kyrka

Därefter gjorde vi ett besök i den självutnämnda republiken Užupis, som ligger strax öster om gamla stan på andra sidan floden Vilnia. 

Där har man sin egen konstitution översatt till många olika språk (inklusive svenska) anslagen på en mur i stadsdelen.

Den spanska versionen väckte mitt intresse

Bruno och Lina

I Užupis fanns det många olika konstföremål. Här följer några exempel.

Užupis ängel

En välformad kvinnofigur

Därefter återvände vi till Senamiestis, som är namnet på den gamla staden. Det blev en ganska lång promenad, fullmatad med information...

Lina i spetsen för vår grupp

... så viss vila behövdes.

Trötta ben och ömma fötter

När det började ”stönas” i de bakre leden, gjorde vi uppehåll på ett kafé innan stadsrundturen avslutades vid KGB-museet. Det var en väldigt lycklig guide, som tog farväl av oss med en rejäl dricks för sitt väl genomförda uppdrag.

På KGB-museet övertogs kommandot av en annan guide vid namn Jurate. Hennes far hade tillhört Skogsbröderna. Han hade både upplevt och överlevt hemskheterna, som försiggått i museets lokaler under den ryska ockupationen. Många av oss blev väldigt illa berörda av vad vi fick se och höra.

Efter visningen följde Jurate med oss till ett ställe, som lämpligt nog hette Alaus Namai, vilket betyder just ölställe. 

Richard utanför ölstället

Krogen hade nätt och jämt öppnat för dagen när vi anlände som första gäster. Vi provade lite olika ölsorter och beställde in diverse tilltugg, som fick ersätta dagens lunch. 

Återtåget till hotellet gick tvärs igenom hela gamla staden. Några valde att ta taxi.

På vägen tillbaka passerade vi ett flertal sevärd byggnader.

Katedralen

Klocktornet intill katedralen

En teater med ovanlig utsmyckning

Efter en kortare vila var det dags för avtåg mot kvällens begivenhet, restaurang Mykolo 4. Vårt bord låg i ett rum, som vi delade med ett tjugotal ryska/litauiska yngre personer, som hade något som liknade en firmafest. Eftersom de hade startat före vår ankomst, hade de fått upp ångan ordentligt. Bullernivån var hög. Det skålades och det hölls tal. När talarna reste sig, hyssjade vi högljutt vid vårt bord för att visa respekt, vilket grannarna uppskattade. När Ove senare höll tal återgäldades vår artighet med att man hyssjade vid grannbordet och under kvällen växte det fram en riktigt trivsam stämning i lokalen. När vi till sist stämde upp ”Helan går”, var lyckan total och några av våra nyvunna vänner kom ut i garderoben för att få veta vilka vi var och för att ta farväl.

Just det. Det serverades ju även mat. Vår servitris var fantastiskt trevlig och erbjöd sig till och med att slå isär vår nota. Maten bestod bl.a. av rödbetssoppa

och kött eller fisk som huvudrätt. 

Allt prydligt serverat och mycket välsmakande. 

Det enda minus jag kan komma på var att en flaska hyfsat rödvin kostade närmare 100 €, vilket vi ansåg vara lite i överkant med tanke på att det fanns gott öl till betydligt lägre kostnad.

Åter avslutade vi kvällen med en sängfösare i hotellets bar.

Rapport från en klassresa till Vilnius - Dag 1

2017 års kompetensutvecklingsresa gick till Litauens huvudstad Vilnius.

Deltagare var Lars-Göran Appelquist, Richard Hessler, Staffan Höijer, Bruno Jandér, Bo Janzon, Ove Jätfors, Allan Malmsten, Lars Sköld, Rolf Södergren och Björn Tegsjö.

Fredagen den 6/10

Mellan klockan 7 och 8 på fredagen möttes vi på Arlanda för att flyga med Baltic Air. Lasse hade valt att resa med Finnair eftersom vårt flyg var fullbokat. Vi packade in oss i ett mindre turboprop-plan, som via mellanlandning i Riga tog oss till Vilnius.

Väl framme bestämde vi oss för att ta en buss in till staden, en resa på ca tio minuter. På min fråga till chauffören om bussen skulle ta oss till den tänkta busstationen i Vilnius, fick jag ett vresigt svar och med en arg gest visades jag in i bussen. En vänlig dam berättade att jag behövde stämpla min biljett i en liten röd dosa hos föraren. Några av de mest laglydiga kamraterna hörsammade uppmaningen medan andra avstod. En tredje grupp köpte inte ens biljetter. Efter några minuters resa ställde jag mig frågan ”Vart är vi på väg?” Jag frågade den vänliga medpassageraren om vår destination låg utmed bussens färdväg. Svaret var ”Nej, ni måste gå av vid nästa hållplats och gå i en anvisad riktning för att komma till hotellet”.

Sagt och gjort vi lämnade bussen och började vår promenad. Det var lite svårt att läsa in sig på kartan, men hur det var, så nådde vi fram till hotell Conti, där vi checkade in. 

Även Lasse anlände något senare och tillsammans gick vi ett kvarter bort för att äta en sen lunch på Šnekutis, en ölstuga med en originell ägare och en dito inredning. Maten kom snabbt på bordet. Den var enkel men god och billig. Bäst var förstås ölen, som fanns på åtta olika tappar. Den kostade bara 2,5 € för en halv liter. Jag fick nypa mig i armen för att kolla att jag inte drömde.

Šnekutis ölstuga

Šnekutis ägare och bartender

Bardisken

Björn och Lasse avsmakar sitt öl.

Efter lunchen samlades vi på hotellet där vi hyrt ett konferensrum och Richard höll en uppskattad föreläsning om Litauens partisaner (Skogsbröderna), som kämpade mot den ryska ockupationsmakten under många år. Alla fick ett tryckt exemplar av Richards föredrag.

Richard föreläser

Det började närma sig middag och jag hade bokat ett bord för tio personer till klockan 19. Vi avtågade i samlad tropp och klev in på Bunte Gans punktligt på avtalad tid. Någon bokning kände man inte till. Historien upprepar sig. Samma sak hände i Dublin för femton år sedan. Den här gången löste man dock problemet fantastiskt snabbt. Inom fem minuter var ett bord uppdukat och vi kunde slå oss ner.

En omgång öl ställdes fram på nolltid

Som förrätt rekommenderades ett antal assietter med olika smårätter. Till varmrätt valde de flesta wienerschnitzel. En afrikansk elefant skulle få mindervärdeskomplex över sina öron vid en jämförelse med de schabrak som bars in. Tunna som löv och täckta med panering men utan citronskiva och sardell, som vi är vana att se i Sverige. Men mätta blev vi.

Efter återkomsten till hotellet samlades vi en stund i baren innan det var dags att gå till sängs och ladda inför morgondagen.