Resa till Gdansk 2012-08-30 – 2012-09-03
Dag 1
De flesta deltagarna samlades på Skavsta för
vidare resa med Wizz Air, ett ungerskt bolag, som Ove J beskrev som Östeuropas
Ryan Air (billiga biljetter + dyrt bagage mm). Tid fanns för fika/mat/öl innan
ombordstigning i det lilafärgade planet, som avgick 5 min före (!) utsatt tid.
Ankomst till Gdansk
Från Gdansk flygplats blev det bussresa till
järnvägsstationen i centrum. Därefter promenad en bra bit, först fram till
Gamla stan, rakt igenom denna och därefter en kort väg över floden (Motlawa)
till hotellet. Trappor och bagage gjorde färden i tyngsta laget för några av
oss, vi är ju inte 18-20 år längre, 50 år har gått. Men som plåster på såren
fick vi en bra känsla för hur centrum såg ut, och hur man hittade vägen.
Hotell Novotel Gdansk Centrum var i utmärkt skick,
med stora rum, som blev rena lyxen eftersom vi alla hade enkelrum. På hotellet
träffade vi de kamrater som (trots Getens varningar) tagit färjan till Gdansk.
Den sägs ha varit bättre än sitt rykte även om vissa ansåg att kvällen varit
väl bullrig.
Efter en kortare installation och återhämtning,
var det dags för första aktiviteten, ett besök på Westerplatte.
En kort promenad från hotellet till floden där ett
turistiskt piratskepp väntade. Färden ut längs Wislas biflod Motlawa kantades
bl.a. av den bekanta Danzig-symbolen, lyftkranen från 1400-talet, som användes
i århundranden. Som så mycket annat förstördes den under kriget, men är nu
återuppbyggd. Vi passerade bl.a. Leninvarvet (mer om detta nästa dag), magasin,
silos osv. En öl på den lugna floden med en stor båt, gjorde att vi snabbt
återhämtade krafterna efter resans strapatser. Lugnet bröts dock av en våldsam
knall när fartyget plötsligt öppnade kanoneld. Vi mötte en annan pirat på väg
åt motsatt håll. Ingen blodspillan dock, förmodligen missade kulorna. När
vi kom ut till Westerplatte fick vi en timme på oss. Ricki inledde med en av
sina eminenta krigshistoriska föreläsningar, med tillhörande presentationsmaterial.
Kortfattad
resumé: Efter första världskriget blev Danzig/Gdansk en fristat, mellan Tyska
Ostpreussen och den Polska smala landremsan på västsidan som gav Polen tillgång
till Östersjön. Westerplatte är en låg halvö som sticker ut i Danzigbukten vid
Wislas utlopp och här fanns en polsk militär vaktstyrka.
Just att ta över den "polska korridoren"
stod i fokus för Hitler, och gav västmakterna skäl att förklara sitt stöd för
Polen. När förhandlingarna mellan Polen och Tyskland slutligen bröt samman,
gick det tyska slagskeppet Schleswig-Holstein till angrepp och här föll de
första skotten i det kommande världskriget. Slagskeppet, som ”råkade” vara på
besök, visade sig vara en modern variant av den trojanska hästen och innehöll
dolda stridskrafter. Angreppet var dock dåligt planerat, och polackerna höll ut
i flera dagar, inte bara som planerat i
6 timmar. Detta trots att inga förstärkningar kom till den minimala garnisonen på
ett par hundra man.
Efter föredragningen vandrade vi ut för att se vad
som fanns kvar av befästningsplatser, inklusive informationsskyltar. Promenaden
i den fina terrängen fick dock snabbt avbrytas, då nästa piratfartyg kom för
att hämta oss tillbaka efter en timme. Ingen önskade tillbringa natten på
Westerplatte i stället för i sin sköna hotellsäng, så vi fick ersätta
historietörsten med att släcka den fysiska törsten på floden. På kvällen gick
vi till Gamla stan för en enkel men välsmakande måltid. Sedan vandrade vi
hem och sa godnatt efter en lång dag.
Dag 2
Frukost
Dagen inleddes med en utmärkt frukost i
hotellrestaurangen. Gott om utrymme denna dag, men följande dagar var det
ganska trångt vid frukosten även om maten var lika bra.
Vi samlades sedan i lobbyn, de flesta försedda med
någon typ av regnskydd, då gårdagens fina väder hade försvunnit. Här mötte vår
svensktalande guide Tomas, som tog oss på en tur genom Gamla stan. Första
anhalt var bron över floden, där de gamla medeltidshusen var restaurerade och i
gott skick. På andra sidan floden hade dock ingenting hänt. En spansk
markexploatör, som tagit över efter Polens frigörelse, hade inte haft råd att
gå vidare. Nu ska visst något vara på gång i Gdansks egen regi.
Vi passerade in genom genom portalhuset, som
byggdes som kungens palats fast ingen polsk kung bodde där. Däremot var det
kontor för en sentida polsk kung, Lech Walesa. Vandringen gick förbi de gamla
fina byggnaderna, som Arturs Hov och även Neptunus-statyn. Diugi Targ (Långa
gatan/torget) där vi gick är ju egentligen ett torg som övergår i gata, så Gdansk
centrum är lättillgängligt jämfört med andra medeltida städer som Riga och
Tallinn. Men statyn är ganska liten och ser inte så mycket ut i dagsljus, då
den försvinner mellan de höga husen. Vi passerade ut genom Gyllene porten i
andra änden av Långa gatan. Eftersom vi var tidigt ute, slapp vi det mesta av
de talrika numrerade guidade turistgrupperna som började dyka upp. Vi såg även
bärnstensmuseet. och passerade arsenalen (vapenförrådet) med en imponerande
fasad. Rent generellt upplevde jag Gdansk centrum som pietetsfullt restaurerat.
Enstaka skräckexempel på nybyggnader fanns, som intill arsenalen, men de var
få. Mer störande var de jättelika reklamaffischerna, som var väldigt
talrika.
Vi besökte Mariakyrkan, troligen världens största
tegelkyrka. Eftersom den låg inbäddad bland andra hus, var det svårt att få
riktigt perspektiv på hur stor den var innan man kom alldeles intill. Kyrkan
var i stort sett totalförstörd efter kriget, men är nu helt återställd. Efter
en kortare paus för vätskekontroll gick vi vidare, bl.a. genom köpcentret,
innan vi kom till Heliga Birgitta-kyrkan. Det sägs att Heliga Birgitta lades ut
här under en kort tid efter sin död. På senare tid var kyrkan fristad för
Solidaritet under början på 80-talet, och solidaritetsprästen Henryk
Jankowski som dog år 2000 är begravd
här.
Historia och historier
Gdansk (som faktiskt är det ursprungliga namnet
innan tyska orden tog över på 1300-talet) har en mycket orolig historia, där
makthavarna skiftat många gånger under åren: Polen, Tyska orden, Preussen, och
Hitlertyskland har växlat med kortare perioder som fri stadsstat.
Som alla gamla städer har Gdansk sina
legender. En sådan gäller det astronomiska tornuret på Mariakyrkan. Urmakaren
ska ha fått sina ögon utstuckna så han aldrig skulle kunna göra ett så fint ur
igen. Sture framhöll att han hört samma historia i Prag, ett skäl att var
skeptisk. Den utmärkta lilla guideboken håller med Sture - där sägs att samma
berättelse kan höras om varje astronomiskt medeltida ur i Europa. Och vidare
frågas: Man undrar varför någon klockmakare tog på sig ett sådant uppdrag...
Goldwasser, Danzigs egen likör med bladguld,
skapades på 1500-talet. Tillverkaren var ett marknadsföringsgeni, och guldet
var bara marknadsföring (alltså en tidig parallell till Absolut Vodka-flaskan).
Ludvig XIV i Frankrike och Katarina den stora av Ryssland är exempel på kunder.
Fantasifulla legender finns dock även om denna dryck, t.ex. sägs Neptunus ha förvandlat
pengar som kastades i hans fontän till bladguld.
Vi åt en utmärkt lunch till bra pris i toppen av
skyskrapan nära järnvägsstationen. Hit hade vi knappast hittat utan vår guide.
Inte ens vår egen Gdansk-expert Ove J var bekant med den restaurangen, som bara
verkade ha en brist: Dålig marknadsföring, eftersom det var långt ifrån fullt
trots bästa lunchtid. Utsikten var något begränsad p.g.a. vädret, men måste
vara fantastisk en klar dag. Till maten intogs de lokala ölen Zywiec och Warka
Strong. Mycket prisvärt dessutom.
Efter lunch var det dags för den närliggande
Frihetsutställningen, som först gav bakgrunden till 1980-talets händelser i
Gdansk och Polen: I stort sett tomma butiker, och om någon vara kom in (som på
bilden toapapper), var det bäst att köpa medan det fanns. Dåliga tider gav ökat
missnöje på Leninvarvet (som då hade 17000 anställda). När en kvinnlig
kranskötare blev avskedad 1980, bröt storstrejk ut och arbetarna låste in sig
på varvet. Lech Walesa och hans "rökande vänner" hade redan tidigare
börjat tala om att ställa krav. Walesa blev ledaren, och vidgade kraven,
framför allt till att fria fackföreningar skulle tillåtas. Myndigheterna gick
ganska snabbt med på kraven och Solidaritetsrörelsen, som bildades under
ledning av Walesa, seglade på en framgångsvåg. När kraven kom på ökad frihet
och fria val kom den ryska pressen på Polens ledning. Krigslagar infördes i
december 1981, Solidaritet upplöstes officiellt och ledarna fängslades. Walesa
släpptes efter ett år och hann dessutom få Nobels fredspris, även om locket låg
på den kokande grytan. Men när Östblocket började falla ihop, blev Solidaritet
åter tillåtet och vann överlägset de första fria valen och 1990 blev Walesa den
första presidenten i ett självständigt Polen. Men redan vid valen 2000 försvann
partiet i praktiken från scenen.
Intill ingången till varvet finns ett enormt
monument över de första arbetarna som dödades under tidigare uppror 1970 då
arbetarna direkt utmanade myndigheterna på gatorna med katastrofalt resultat.
Nu byggs ett stort Europeiskt Solidaritetscentrum, planeras vara klart 2013-14.
Här ska hela Östeuropas frigörelse redovisas.
Vi fortsatte in på varvet och såg mer av minnen
kring händelserna 1980. Delvis var intrycket ödsligt, det trista småregnet gav
en idealisk inramning till besöket. Varvet sysselsätter nu bara en bråkdel av
vad som fanns på 1980-talet. Här ute fanns inga nummerbärande guider med
påkopplade turistgrupper som vi förut sett i centrum. Vi var de enda
turisterna. På varvskaféet blev det tid för en öl i passande omgivning. På
vägen ut passerade vi verkstaden, där Lech Walesas jobbade. Efter att han
blivit släppt från arresten och fått jobbet tillbaka ville många komma och
hälsa på. Tydligen väl våldsamt, eftersom man var tvungna att byta ut rutorna
mot specialglas (då de gick sönder för ofta). Sedan var det dags att gå/åka
till hotellet.
Middag
Kvällen avslutades med middag (Middagen) i Gamla stan. Lugn och fin miljö,
vi fick ett eget rum, med god mat. Påminde om vårt besök på Lord Edward i
Dublin, 10 år tidigare.
Dag 3
Väderutsikterna var fortsatt osäkra, så vi hade
beslutat att växla programmet och besöka Tyska Ordens gamla fästning
Malbork/Marienburg denna dag, och avvakta med besöket i Sopot till sista dagen.
Spårvagn till järnvägsstationen, sedan misslyckade försök att handla biljetter:
Köer till luckan, krånglande automater. Överhuvud taget var det dåligt med
engelsk information på skyltar i kyrkor m.m., undantaget var dock Westerplatte.
När ett lämpligt tåg plötsligt dök upp hoppade vi
på i sista minuten. Bekvämt med restaurangvagn och gott öl (som vanligt). Medan
vi kopplade av i lugn och ro fick Bosse den komplicerade uppgiften att försöka
lösa ut oss. Först en lång förhandling med ”konduktörskan”, sedan en privat
avhandling med chefen. Bosse lyckades med den äran: trots att det verkade dyrt,
blev priset kraftigt rabatterat. Visa av skadan, väl framme i Malbork
planerades återresan, och biljetter skulle inhandlas. Tjänstemannen talade
förstås bara polska, men han gjorde det helt klart att vi borde ta tåget 14.30,
och inte det planerade tåget 15.00, som var tre gånger dyrare. Prissättningen
på tågen i Polen är tydligen lika godtycklig som i Sverige.
Sedan fick vi en promenad genom staden och vidare
till borgen, som trots sin storlek inte syntes på håll, utan låg gömd i
grönskan. Efter köp av inträdesbiljetter blev det en lång väntan: Vi skulle ha
en engelsktalande guide, en uppenbar bristvara. Tyska och polska guider kom och
gick med sina grupper. Till slut kom dock den kvinnliga guiden, som blivit
tillkallad för denna underliga grupp som inte ville ha tyska och absolut inte
polska (trots att vi försetts med en parlör, tyvärr utan uttalshjälp). Och vi
blev insläppta i den gigantiska fästningen.
Vi fick en initierad och grundlig genomgång av
fästningens delar, och av olika riddare som styrt där. Ett imponerande
restaureringsarbete har gjorts, borgen var i stort sett totalförstörd under
kriget, då tyskarna av någon outgrundlig anledning förskansade sig där.
Tegelmurarna må ha hindrat medeltida fiender, men knappast ryskt artilleri och
pansar. Kanske trodde någon stortysk befälhavare på under, och att Marienburgs
historia som ointaglig skulle hjälpa.
Malbork var i vissa avseenden långt före sin tid.
Där fanns bl.a. ett intressant golvvärmesystem. Man eldade i källarplanet och
värmde upp ett stenlager som gav varmluft uppåt (genom luckor i golvet), medan
röken fördes ut på annat håll. En annan detalj: Ett särskilt toalett-torn var
tillgängligt via långa gångar (det gällde att planera sitt besök i tid). Enligt
guiden var resultatet att inga kända epidemier någonsin bröt ut här.
Bankett- och mötessalen hade väggfasta sittplatser.
Några passade på att provsitta riddarnas stolar, som verkade överdimensionerade
med hänsyn till hur små riddarstatyerna var. Geten saknade bara rustningen för
att smälta in perfekt i miljön! Bageri och kök levererade mat och dryck
uppåt till gästerna i bankettsalen, via mathissar.
Slutligen fick vi en repetition av hur borgen såg
ut och vad vi fått se under vandringen upp och ner, fram och tillbaka. Det
behövdes, vandringen tog både på koncentration och krafter. Guiden avtackades,
efter att ha sagt att hela borgen stod på FN:s världsarv, och så småningom
skulle renoveras. Så det som tagit musten ur (många av) oss är bara början av
vad en framtida besökare har att vänta…
Återfärd till Gdansk (Återfärden)
Vi gick tillbaka till stationen. Strax intill
fanns en välförsedd lokal med diverse ölsorter. De smakade bra efter den långa
vandringen med mycket tal om mat och dryck. Hemresan avlöpte väl, och någon
större skillnad mellan lyxtåg och lågprisvariant var inte märkbar.
På kvällen var det åter dags för middag på stan,
mitt emot gårdagens restaurang. Vi fick även här en lugn middag, ensamma inne i
lokalen. Tydligen var inte vår servitris van vid så stora sällskap så det var
ganska virrigt med beställningar och det tog tid. Men sedan tog ett proffs över
och allt fungerade utmärkt. Maten var god och, som vanligt, till hyfsat pris.
På hemvägen passerade vi åter Neptunus-statyn. Den ger ett helt annat intryck
när den är belyst i mörkret. Då kommer den verkligen till sin rätt (speciellt
med en bra kamera, vilket både Roffe och Bruno J var utrustade med).
Dag 4
På söndagsmorgonen vandrade vi iväg till
järnvägsstationen genom en ganska folktom stad. Till Sopot åkte vi pendeltåg,
mindre krångligt och billiga biljetter. Efter en promenad rakt genom Sopot kom
vi ner till stranden, där vi inledde med besök på den långa piren, med utsikt
bl.a. över det imponerande Grand Hotel (Sofitel). Därefter en paus, med våfflor
alt. öl efter tycke och smak. Sedan vandrade vi bort till Grand Hotel där vi
gick in för att bekanta oss med miljön. Några tyckte att den såg så inbjudande
ut att man inte kunde motstå att testa utbudet, och blev sittande i mörkret (trots
att det inte var många minuter sedan vi suttit ute och ätit). Övriga gick ut i
solskenet, och bestämde sedan att vi skulle röra på oss. Återsamling skulle ske
senare vid en fiskrestaurang längre bort på stranden.
Man kunde gå både längs stranden eller på en stenlagd
gång/cykelbana längre in. Ganska lugnt på stranden, vädret var OK, soligt men
ganska kyligt och blåsigt och inbjöd inte till någon upprepning av Jurmala-eskapaderna.
Närmare vattnet än att doppa fötterna kom vi inte. Så småningom kom vi fram
till fiskrestaurangen ett par kilometer bort. Här var det långa köer. Maten var
OK, men prisangivelserna var märkliga, och de flesta fick nog betala klart mer
än förväntat. Inte dyrt med svenska mått, men med zloty-mått. Men så hade
stället näst intill monopol: Många restauranger fanns inte att välja på i denna
del av stranden. Efter maten gick vi gångvägen tillbaka till centrum, kopplade
av vid huvudgatan innan vi tog pendeln tillbaka.
På kvällen återvände vi
till den utmärkta restaurangen där vi varit två dagar tidigare. Vi valde att
sitta ute denna gång, vilket visade sig vara ett strategiskt misstag. Kvällens
höjdpunkt var Rickis tal och promovering av resans motorer Bosse och Geten som
båda var i god form hela resan. De tilldelades välförtjänta polska nålar och
kepsar. Rickis tal innehöll också en specialkomponerad limerick. Tyvärr stördes
både talet och limericken av vårt synnerligen högljudda grannbord, befolkat av
polacker. Inget ont om herrarna i sällskapet, de bara fanns där. Men damerna
pratade mycket och högljutt och la dessutom ut rökridåer. Ricki har dock haft
vänligheten att förse mig med texten till limericken, som härmed förevigas:
Limrick
Ett studentkompisgäng ifrån Södera Latte
Sjuttioårs-gubbar – ja kan du de fatte’
På resa med VUFFF
Lite blöt, lite tuff
Drei wunderbar´ Tagen das war was wir hatte
(Fotnot: VUFFF - Verkställande Utskottet för FemtiårsFirandets Förverkligande).
Även om doktor Mante knappast skulle gett A för
tyskan sammanfattar limericken bra vad vi kände.
Vill du se gubbarna i närbild, klicka här. Rolf har stått för det mesta av fotograferingen.
Dag 5
Vi tog taxi ut till flygplatsen. Ingen skumpig
buss denna gång. Lech Walesa Airport hade en helt ny, elegant terminal.
Lech Walesa, en f.d. anonym arbetare på
Leninvarvet, sedermera Nobelpristagare och president visar återigen att enstaka
personer drastiskt påverkar historiens utveckling. Ser ni vissa likheter med
Napoleon? Lech Walesa är f.ö. född 1943 som de flesta i vår klass...
Vi åkte hem med Wizz Air utan missöden, och fick
än en gång ett positivt minne. Tack Ove J och Bosse J! (Bilder från hemresan)
