Tillsammans med Marie, min kära medresenär och Significant Other, har jag gjort ett återbesök i Dublin under några dagar i april. Vår skolresa till samma plats ägde rum 2002 och nu har det gått fjorton år sedan dess. Mycket är sig likt, men några synnerligen notabla förändringar har skett sedan dess. Jag skulle vilja uppmärksamma er på några av de mest remarkabla skillnaderna.
Av vårt hotell, Ormond Quay Hotel, återstår endast en övergiven byggnad, som verkar vänta på att rivas. Som jag minns det, var Ormond Quay ett hotell av hygglig standard, men idag utgör det en sorglig syn. Även om minnet inte är så bra nu för tiden, kan jag inte påminna mig att vår vistelse där var av det häftiga slaget att vi lämnade en ruin efter oss.

Efter visst letande hittade jag också The Brazen Head, den äldsta puben på Irland, där jag hade beställt bord för vår första middag. Att beställningen den gången hade slarvats bort och att kocken hade gått hem för dagen, kändes som ett hårt slag för en oerfaren reseledare som jag. Puben har numera fått en exteriör ansiktslyftning och utstrålade välmåga. Eftersom jag är rätt långsint till min natur, vägrade jag principfast att göra entré på stället. Inte en euro tänker jag spendera på nämnda ställe.

Den gången räddades vår första kväll av ett annat ställe som med varm hand tog emot oss, nämligen O´shea´s Merchant. Detta så trivsamma ställe ser numera ut att gå samma öde till mötes som vårt kära hotell. Flagnande färg på fasaden och allmänt dåligt skick fick mig åter att undra. Hur häftigt for vi egentligen fram den där gången för fjorton år sedan?

Ett ställe, som fortfarande är framgångsrikt, är emellertid Guinness Storehouse, som enligt turistbroschyrerna utgör en av stadens absoluta turistattraktioner. Hemska tanke. En vandring genom de åtta våningsplanen kändes som ett besök i en nöjespark. Tjusiga posters på väggarna, skärmar med videoklipp och ett öronbedövande dån från högtalarna var huvudintrycket. Dock såg jag en rolig sak, som jag inte kan minnas att jag sett tidigare, nämligen Den cyklande fisken, som beledsagades av följande tänkvärd devis:
”A WOMAN needs a MAN, like a FISH needs a BICYCLE.”

Till min stora glädje visade sig puben och mikrobryggeriet The PORTERHOUSE i Temple Bar finnas kvar. Ett fantastiskt ställe. Välbesökt och med ett utbud av 11 olika sorters egenbryggt öl. Tre sorters porter, fem olika ale och tre olika lager säljs från fat. Imponerande.

Efter tre kvällar på Porterhouse hade jag hunnit igenom två sorters porter och samtliga fem ales. ”Lagervarorna” skippade jag. När jag till sist beställde den felande portern (”the real deal”), så sa jag att jag hade testat de övriga men hade den kvar. Då svarade bartendern att det kunde han inte tro när han såg mig, men när jag la till att vi varit där två kvällar tidigare också, så verkade det som om han trodde mig på mitt ord.
Det är verkligen glädjande att ett mikrobryggeri som detta är så framgångsrikt. Jag gillar också deras slogan: ”Brewed by man and women not machines”. Jag gissar att de riktar en känga mot storebror Guinness.

För övrigt kan jag meddela att Miss Molly Malone is still going strong. Tyvärr hade någon klottrat i hennes urringning, men av den bifogade bilden märks inget av detta tack vare fotografens kreativa bildvinkel.

En annan av stadens stora profiler är givetvis Oscar Wild, vars staty fortfarande återfinns i parken Merrion Square. Jag inhandlade en bok med citat och historier av och om mer eller mindre kända irländare och utan att ha räknat det exakta antalet, så kan jag påstå att citaten från Oscar Wild utgör den absoluta merparten. För en gammal cyniker som jag, finns absolut ingen större förebild.

Detta får avsluta min reserapport, som utgör en liten förövning inför september månads viktiga uppdrag som dokumentatör och fotograf vid vår förestående Gotlandsresa.
Med hopp om ett återseende då!
Rolf